Nu sitter jag här igen och lyssnar på lite musik innan jag kryper ner under täcket, drar Brummel närmare mig och längtar efter att ha dig nära. Höra hur du sakta försvinner till drömmarnas land och dina andetag blir rytmiska. Varför ska tiden vara så ogreppbar, ena stunden rasar den iväg och andra stunden går den inte framåt alls. Just nu i denna stund går den inte alls. Jag blundar och önskar att du var där bara en meter bort. Det är inte att vara själv utan att vara ensam. Jag hatar att vara ensam. Varför var sommaren tvungen att rasa bort, då var jag inte ensam.
Kommentera