~Sagan Om Tweet~

Igår var jag på gymmet en snabbis, satt på cykeln i 20 minuter. Riktigt skönt, bara ösa skiten ur sig och faktiskt känna att jag tränat när jag klev av. EN mycket skön känsla. När jag satt där och svettades började jag se mig lite omkring, observera vad det är för folk jag "tränar" med. Den första tanken som for genom skallen var walk of fame or walk of shame. Många av dem som tränar där jag tränar är muskulösa, smala, intensiva och målmedvetna (inte alla men många) sen är minst lika många som jag själv vardagsmotionerare, där det finns en vilja att få ett mer hälsosamt liv. Vi som är lite mjukare i linjerna och kanske inte riktigt lika hårt inriktade på muskler, hållning och flest antal timmar bland vikter och maskiner. 

 

Vi andra vi svettas, är jätte röda i fejjan, flåsar som vi sprungit maraton, medan dessa nissar står i sina maskiner och stilar och visar hur lätt det är att lyfta 65 kg utan att ens det ser jobbigt ut, förlåt nu är jag lite väl hårt mot det här andra gänget för de har säkert varit i samma sits som jag och ALLA är nybörjare någongång men jag avskyr att stå och träna brevid en snygg, "smal" och vältränad tjej. Det är inte ett dugg motiverande alls, blää. Jag borde skaffa skygglappar och bara köra mitt race. 

 

Jag är en lite mjukare tjej som önskar se lite muskulösare ut men jag är på god väg, jag jobbar på det och jag tänker inte ge mig inte den här gången! För mig ska gymmet bli en walk of fame aldrig en walk of shame.

 

För mitt liv är en Walk of FAME för det är jag värd så det så.

 

OVER AND OUT!